Idag är det valdag i Colombia!

Idag är det val i Colombia. De ska väljas borgmästare och regionala och lokala representanter över hela landet. I Colombia räknar man med befolkningens aktiva deltagare i valet. Till exempel får mina klasskompisar, som studerar på statliga universitet och kan visa att de röstat, rabatt på terminsavgiften.

Många ställer upp som valarbetare hela söndagen. Edgar och flera av mina kompisar är valarbetare. Om man har ett statligt jobb blir man kallad och det är obligatoriskt. Man måste gå en halvdagsutbildning och jobbar sen med att registrera röster, hjälpa väljarna och till slut räkna alla röster vid sitt bord, eller i större kretsar beroende på vad man blir tilldelad. Om man inte infinner sig väntar höga böter.

Valfusk och korruption har tyvärr varit vanligt förekommande, och är fortfarande på vissa platser. Det kan t.ex. handla om människor med små ekonomiska möjligheter som säljer sina röster för att de blir lovade allt från lite mat till gratis hus eller utbildning till barnen. Myndigheterna har kommit åt en del av korruptionen. Ett initiativ som jag hörde om häromdagen är att den som anmäler valfusk kan få en ekonomisk belöning. Det handlar om mycket pengar, så jag frågar mig om det är så lyckat då det skulle kunna leda till falskt angiveri? Men kanske får det avsedd effekt att människor vågar anmäla?

Även Bogotá kommer såklart att få ny borgmästare och lokala politiker. De senaste 12 åren har borgmästaren tillhört vänstern, men det kan nu komma att ändras då kandidaten som leder mätningarna, Peñalosa, är från högern. Nuvarande borgmästare Petro är både älskad och hatad av många. Han är fd. vänstergerillaledare, och även om det var längesen sticker det i ögonen på en del. Petro har satsat mycket på att de lägre samhällsklasserna ska få det bättre, t.ex. öppnat dagis och skolor, men också lagt cykel- och gångvägar över hela staden.

Det slutgiltiga valresultatet ska vara klart i hela landet senast kl. 06.00 imorgonbitti.

När vi INTE vann ett halvt kylskåp och andra vardagsgrejer

Det är så mycket som är annorlunda i Colombia jämfört med Sverige. Klimatet, kulturen, ojämlikheten, språket förstås, bara för att nämna några… Men ibland är det kul att uppmärksamma de där små sakerna i vardagen som man kanske inte tänker så mycket på, men som är lite roliga. Eller fiffiga, rent av så fiffiga att de vore bra att ha i Sverige också. Först ut blir dessa båda:

Betala räkningar? Gå till närmaste bankomat

Jo, här kan man betala räkningen i bankomaten. Det gäller i och för sig bara i din egen banks bankomat, men iallafall. En smidig lösning i ett land som fortfarande ligger långt efter när det gäller bankservice. Men genom att knappa in en kod på räkningen dras pengarna från ditt konto. Och när du promenerar därifrån får du ett sms om att betalningen är gjord. Smidigt!

Bli en vinnare på stormarknaden!

På en del stormarknader kan du, om du har riktig tur, vinna tillbaka halva beloppet du just handlade för. Det går till så att när du har betalat i kassan trycker du på en stor blå knapp brevid kassörskan. Har du tur så börjar hela kassan att tjuta och alla kassörskor att applådera. Det betyder att du just vunnit tillbaka 50% av vad du betalade! På en stormarknad med möbler, hemelektronik etc. kan det ju bli stora summor. Vi vann en gång och fick njuta av tjut och applåder 🙂 Roligt såklart, men kunde ändå inte låta bli att irritera mig lite, för vi hade precis innan stått och dividerat fram och tillbaka om vi skulle köpa ett nytt kylskåp eller inte. Vi bestämde oss för att vänta. Också stod vi då där, med några batterier och hårschampoo eller vad det nu var, också vann vi hälften av pengarna tillbaka… Ja, ha ha, vilken miss!

Paola betalar ett högt pris för att försvara kvinnors rätt

Nyligen var det ett par sprängattentat i Bogotá. Gerillagruppen ELN antas ligga bakom dådet. Denna veckan greps 15 personer runtom i stan som misstänkta för dåden. Gemensamt för alla de gripna är att de är sociala ledare; de är personer som jobbar aktivt för mänskliga rättigheter, fackliga rättigheter och för kvinnors rättigheter. Och de är unga, mellan 20-30 år. De står nu anklagade för terrorism, ett brott som kan ge fängelse upp till 15 år.

En av dem gripna är Paola Salgado Piedrahita, en ung advokat som är statligt anställd på ett stort sjukhus, där hon hjälper kvinnor att få tillgång till abort. En rättighet som våldtagna, sjuka, minderåriga kvinnor eller kvinnor som mår psykiskt dåligt har sedan nära 10 år tillbaka, men som hundratusentals kvinnor fortfarande inte vet om eller förnekas av myndigheterna. Paola drev bland annat ett fall med en tolvårig våldtagen flicka som tvingades föda det barn hon bar på efter att hon nekats abort. Flickan och Paola vann fallet 2012 då de ansvariga fälldes i konstitutionella domstolen.

Jag känner inte Paola, jag har bara pratat med henne en gång i telefon. Men jag känner flera av de personer som jobbat med henne. De är alla mycket modiga kvinnor som arbetar mot våld mot kvinnor och för sexuella och reproduktiva rättigheter, år ut och år in, trots anklagelser och hot. De blir regelbundet uthängda i medierna, kallade allt möjligt fult och det har förekommit våld. Och som om inte det räckte får de ta emot hot, ibland så allvarliga att de tvingas att lämna Colombia för kortare eller längre perioder. Och de säger alla samma sak: Paola är ingen terrorist. Paola arbetar för mänskliga rättigheter. Idag demonstrerade de och många andra i Bogotá mot godtyckliga gripanden av personer som arbetar mot förtryck. ”Vi är med Paola” och ”Rör du en av oss rör du oss alla” står det på deras plakat (bilden).

Utan att känna de gripna så känns det som ett märkligt och obehagligt sammanträffande att de alla är sociala ledare, personer som vågat höja sina röster och jobba för en förändring i samhället. De jobbar för att mänskliga rättigheter ska gälla även de som saknar medel för att hävda sig. Det är lätt att tänka att någon kanske vill tysta dem.

Idag släpptes två av de gripna. Paola var inte bland dem. Hennes arbetsgivare har nu sagt att hennes kontrakt med sjukhuset förmodligen kommer att avslutas.

Ateisten, nunnan och doktor Öl

Igår opererade jag bort ett bråck. Det skedde på Clinica Palermo, en katolsk klinik där nunnor syns in korridorerna och där man kan läsa bibelcitat på dörrarna. Operationen gick bra och det enda lilla missödet var när jag råkade kalla doktorn Cervera för doktor Cerveza (doktor öl), men det fick sjuksköterskan att dra på munnen iallafall.

Vid inskrivningen fick jag svara på olika frågor och en sjuksköterska fyllde i mina svar på ett formulär. En nunna kom in i rummet för att hämta nåt och när hon hörde oss utbrast hon ”VEM har gjort två hjärtoperationer!?” Sköterskan svarade ”det har den här patienten gjort, och hon är inte från Colombia, hon är svensk!” Sen fortsatte de att utbyta information om mig, som om jag inte var där! Måttligt irriterad frågade jag vem nunnan var, men fick bara ett allmänt svar. Sköterskan frågade mig därpå vilken religion jag har. Den frågan fick för övrigt alla patienter, både före och efter operation (kanske hade man ändrat sig då? 🙂 ). ”Ingen” sa jag lite förvånat. Sköterskan spärrade upp ögonen: ”Tror du inte på någonting!?” ”Jag är ateist” sa jag (hoppas att nunnan hörde det!). Edgars mamma, som var med mig och satt strax bakom, sa ”Men jag är katolik och jag har bett för hennes operation!!” Det blev en rätt komisk scen, även om det nog mest var jag som såg det roliga 🙂 Alternativet ateist fanns förresten inte på formuläret så sköterskan fick skriva det lite vid sidan om.

More is more – Juldekorationer i massor!

I Colombia är juldekorationer en stor grej. Överallt dekoreras det och ju mer desto bättre är devisen. Ju mer det blinkar, lyser och syns, desto finare tycks det. Det är lysande girlanger, snögubbar och renar, både i affärer och i hemmen. Julgranarna är inte sämre dem, ibland är det svårt att se själva granen för allt pynt 🙂 Som ni förstår är det roligare att visa än att berätta såhär kommer lite bilder:

Novena – Katolik för en kväll :)

Igår kväll var Edgar och jag på Novena här i huset där vi bor. Novena är en katolsk högtid som firas stort i Colombia eftersom många här är katoliker. Den firas enligt traditionen 9 dagar före jul för att hedra Jungfru Maria, Josef, de vise männen och Jesusbarnet. Det är en kväll då familj, vänner, eller, som i vårt fall, grannar, samlas och ber, sjunger och äter tillsammans. Jag vet inte riktigt vad man kan jämföra den med, men det påminner om svenskt adventsfirande, fast ändå annorlunda eftersom de flesta i Sverige inte är katoliker.

På Novena sitter man som i en ring, en bok med religiösa verser och sånger ”villancicos” går runt och man turas om att läsa högt. Mellan verserna sjunger man tillsammans. I vår grupp var vi ungefär 15 grannar. Barnen hade med sig instrument och spelade när vi vuxna sjöng. Eller vi och vi… Medan Edgar sjungit dessa sånger hela livet och alltså kunde alla utantill, kunde jag inte en enda (det har varit väldigt dåligt med den katolska uppfostran 😉 ) Jag hängde med på någon vers som upprepades om och om igen, och när dom sa ”amen”, men det var också allt :). Hursomhelst så var det fint och stämningsfullt. Jag har tyvärr ingen bild från vårt firande, det kändes inte som det var läge att dra upp kameran mitt i bönerna, men det såg ut ungefär såhär;

Efteråt åt vi traditionell mat. Naturligtvis snackades det fotboll bland grannarna 😉 Alla tog med sig mat eller gav lite pengar. Vårt bidrag var Natilla, en typ av brylépudding, som är traditionell efterrätt på Novena. Det var första gången vi gjorde brylépudding och jag blev ganska nöjd med resultatet. Grannarna verkade också nöjda för den tog snabbt slut.

Inbjudan till Novena var uppsatt i hissen. Det stod att alla var välkomna, såväl katoliker som ateister, det spelade heller ingen roll om man var tjock eller smal, singel eller par 😉  Men väl där så var det väldigt religiöst med mycket böner, nästan mer än vad jag tänkt mig. Men å andra sidan så är ju religionen en del av vardagen här på ett helt annat sätt än vad det är för de flesta i Sverige.

Bilder från våning 30

Jag var på en konferens idag om fredsprocessen, högst upp på hotel Tequendama mitt i centrala Bogotá. Från 30:nde våningen har man en fantastisk vy över stadens centrum. Den delar jag gärna med mig av!

Det började att skymma och solen gick ner…

…och Colpatria tornet lyses upp med olika bilder. Ibland står det fredsbudskap, men ikväll var istället temat läsk respektive delfiner.

Bloggen – the comeback

Hej!

Det har varit tyst på bloggen ett bra tag nu. Det beror på att jag inte haft så mycket tid, eller ibland ork, att skriva. Jag har också kommit fram till ett par saker som jag kommer att göra för att bloggen ska fortleva. 1. Jag kommer att fortsätta att skriva men, 2. Jag ska skriva kortare inlägg. Då blir det lättare att skriva mer regelbundet. Såklart kan jag ibland när jag känner för det skriva längre, men då blir det en bonus 😉 Räkna med ett nytt inlägg ungefär en gång varannan vecka.

Kort och gott alltså. Hoppas ni kommer att fortsätta att läsa, gilla (eller ha en annan åsikt om) det jag skriver! Jag blir jätteglad om ni skriver kommentarer.

Ha en toppenvecka! /Shanna

Bussen den går runt, runt, runt…

Idag åkte jag Transmileniobuss för att träffa några kompisar vid Nationalmuseet och äta lunch. Transmilenio är Bogotás bussystem som funkar ungefär som spårvagn. Man åker ovan jord och bussen har olika linjer och stannar på glasövertäckta busstationer. När Transmilenio var nytt för drygt 10 år sedan var det en stor sensation eftersom alla andra bussar i stan saknar fasta hållplatser och folk hoppar av och på varsomhelst. Hursomhelst, jag stod alltså på en av bussarna (det är sällsynt att man får sittplats eftersom de ofta är överfulla och man måste hålla sig nära utgången för att säkert komma av) på väg till lunchen, när ett hinder på vägen uppenbarade sig. Busschauffören kunde inte fortsätta köra enligt bussens ordinarie rutt eftersom det inte gick att komma fram där.

Genast började en man, en av bussens passagerare, högt att dirigera chauffören; ” Du kan köra upp för gata 19 och sen svänga där och köra tillbaka” sa mannen självsäkert. Han skrockade vidare ”Och bry dig inte om polisen, för de är på lunch nu hö hö…” Chauffören gjorde som mannen sa. Det gick okej först, men sen visade det sig vara en riktigt dålig idé.  Bussen var tvungen att svänga in på en trång gata full med försäljare, parkerade bilar och motorcyklar. Vi körde först på en motorcykel, därpå snuddade vi väldigt nära en bil. Fler och fler arga människor kom ut på gatan, det blev en riktig folksamling.  De som ägde motorcyklarna och bilarna började att skrika på chauffören. Alltmedan den kaxige mannen på bussen blev allt tystare… 😉

Ögonblicket därefter satt vår buss fast mellan två bilar, som båda verkade tycka att de hade förtur. Vi kom ingenstans, fastkilade mellan dessa båda bilar. Transmileniobussar är inga små bussar. De är byggda för att köras i speciella filer, inte på smågator. Inne i bussen växte också missnöjet. Ungefär hälften av passagerarna småskrattade och skakade på huvudet, medan andra hälften grymtade, skrek på chauffören och tittade stressat på klockan. Polisen dök också upp. Det visade sig att de visst inte alls hade lunchpaus 😉

Ja, där satt vi i gott och väl 10 min innan chauffören till sist lyckades lirka ut bussen och köra vidare. Då började folk på bussen att skrika ”kör vänster!”, och nån annan skrek ”nej, kör höger, där är minst trafik!” osv. Vi fortsatte vår tveksamma färd genom stadens gator. Folk på gatan tittade förvånat upp när de såg den stora röda bussen kryssa förbi fruktstånd och fotgängare. Till sist kom vi dit vi skulle, och jag kände att jag hade fått en kulturell upplevelse på köpet 😉

Hos doktorn

Edgar har genom jobbet en sjukförsäkring där även jag ingår. Försäkringen är knuten till en vårdcentral som tillhör universitet. För några dagar sedan gick Edgar till dit för att hämta våra försäkringskort. Han fick då en guidad tur av receptionisten på vårdcentralen,  som också presenterade Edgar för diverse personer som jobbar där 🙂 Knappast något som brukar hända när man besöker sin lokala vårdcentral i Sverige första gången!

Nu gick vi dit tillsammans för att starta upp våra journaler. Vi fick träffa en ung kvinnlig läkare som ställde en mängd frågor, lyssnade på våra lungor, mätte oss och mycket annat. Sen skrev hon ut en rad remisser. Vi fick varsin tid hos deras tandläkare, tid hos en dietist och hos en specialist som kollar ens kolesteorol. Jag fick  remiss och numret till en kardiolog, och vi fick varsin remiss till ett ställe på kliniken där man får fysisk träning. Ja, vi gick från läkarens rum med en tjock bunt papperslappar. Vi kände att vi nästan behövde en privatsekreterare för att hålla reda på alla tidsbokningar hos olika specialister ;).

Dessutom fick vi gå till ett par olika luckor för att boka eller bekräfta våra remisser med olika receptionister, hitta tider mm. Men på det hela taget gick det ganska snabbt och smidigt. Och det mesta var kostnadsfritt, eller kostade typ 25 kr hos tandläkaren (fast försäkringen dras såklart på lönen).

Ja, jag har nog inte känt mig så omhuldad på länge som efter det läkarbesöket. Det sorgliga, som alltid här, är ju att denna typ av vård bara finns för de som har jobb och pengar. Resten får ingen eller undermålig vård. Så ja, i Sverige hade det inte blivit någon privat visning av vårdcentralen. Men alla, oavsett plånbok, hade fått okej vård.