Vad ska jag säga om mitt Sverige nu?!

Här i Colombia är jag ofta stolt över Sverige. Sverige arbetar aktivt i Colombia för fred och för rättigheter åt de fattigaste, åt barn och åt kvinnor. Jag är medveten om att Sverige inte är någon ängel,  vi säljer tex vapen till länder i krig, men här ser jag trots allt att vårt bistånd gör nytta. Colombianerna gapar när jag berättar om pappaledighet, svensk arbetsrätt och relativt små inkomstskillnader. Nu vet jag inte längre vad jag ska säga om mitt land Sverige. Att mer än var 10:nde som röstade i riksdagsvalet igår röstade på ett rasistiskt parti?!

Jag tror det finns flera förklaringar till det svårbegripliga valresultatet. Jag tror det handlar om en samhällsomvandling. Edgar och jag har de senaste åren sagt, lite på skämt,  men mest på allvar, att ”Sverige blir snart som Colombia”. Och när vi bodde i Sverige sa vi ”ja vi måste väl snart börja spara till våra framtida barns utbildning”. För ingen av oss tror utbildning kommer att vara gratis i Sverige om säg 15 år. Att ta ut skyhöga avgifter för utomeuropeiska studenter tror jag var ett första steg, för att mjuka upp oss och vänja oss vid tanken på att utbildning kostar.

När jag var liten, i mitten av 80-talet, började man på den skolan som låg närmast. Inget mer med det. Idag tävlar svenska föräldrar i att sätta sina barn först i kön till den ”bästa” förskolan. Här i Colombia är det också ett himla snack om var man ska placera barnen – bland de som har råd. För har du inga pengar så blir det heller ingen utbildning värt namnet.

Som jag ser det går vi i Sverige åt samma håll som Colombia. Klassklyftorna bara ökar. Vi har en välmående medelklass med resurser,  jobb å utbildning. Och en underklass utan jobb,  eller med väldigt osäkra jobb (bemaningsanställda, sjukskrivna, arbetslösa,  nyanlända, unga). En stor grupp människor har det dåligt i Sverige och tycker,  med viss rätt,  att ingen bryr sig om dom. Så de röstar utav missnöje på SD. Medan medelklassen har fullt upp att välja skola, planera Thailandsresan med senaste skatteavdraget eller renovera villan med rot-avdrag. Här i Colombia bor samma människor, de som har det hyfsat ställt, bakom järngaller och vakter. I ständig rädsla för dom fattiga, ”dom andra”. Även i Sverige har vi fått flera ”gated communities” under senaste 10 åren. Är det så vi vill ha det?

För de människor som redan har det dåligt verkar nykomlingar utgöra ett hot. De tror att de kommer få det ännu sämre om fler ska dela på kakan. Så de lägger sin röst på SD. För i ett land med stora skillnader mellan de som har och de som inte har, står var och en sig själv närmast. Så är det tyvärr här i Colombia på många plan. Kan du utnyttja en situation till din fördel gör du det, även om det drabbar andra. Inte för att du är en sämre person, utan för att överleva. Är det dit Sverige är på god väg?

Jag har inga säkra svar, men tror vi måste börja dela med oss mer till varandra. Höj tillbaka skatterna om det ger bättre skola och vård FÖR ALLA. Bostad och utbildning är mänskliga rättigheter,  inte investeringsobjekt. Såväl i Colombia som i Sverige.

Kreativ arbetsmarknad – från den ljusa sidan

Jag läste för någon vecka sedan om en kvinna i Indonesien som jobbade som passagerare – ja, hennes försörjning var att tillsammans med sin lilla bebis lifta med olika bilar i centrala Jakarta under rusningstrafiken. Och varför fick hon betalt för det? Jo, enligt nya regler för att minska bilismen i huvudstaden får endast bilar med minst två passagerare köra i rusningstid. Med kvinnan och hennes lille son blev de alltså tre i bilen. Och kvinnan hade, tillsammans med tusentals andra fattiga indonesier, hittat en försörjning.

Jag är säker på att om samma regelverk funnits här i Colombia hade många människor försökt att försörja sig som liftare. Här saknar många colombianer ett ”riktigt” jobb. Och för de utan jobb finns inga sociala skyddsnät. A-kassa existerar inte och miljoner äldre personer saknar helt pension. På gatorna syns gamla, handikappade och kvinnor med små barn som tigger eller säljer något som är omöjligt att försörja sig på, till exempel tuggummin. Det är en mörk verklighet.

På den något ljusare sidan, om man kan säga så, finns en stor kreativitet bland människor som behöver en försörjning. När det börjar regna i Bogotá tar det inte mer än 5 minuter innan försäljarna dyker upp med paraplyer som de säljer till höger och vänster. Var hämtar de paraplyer så snabbt, har de något hemligt förråd i närheten? 🙂

Ett annat bra exempel på kreativitet är när vi var på Rock al Parque, Latinamerikas största rockfestival i Bogotá. I entrén visade det sig vara förbjudet att gå in med bälte i byxorna, det ansågs vara en säkerhetsrisk. Edgar hade ett läderbälte. Vad göra nu? Åka hem igen? Slänga bältet? Vi behövde bara fundera på det ungefär 2 sekunder innan en kvinna kom fram och erbjöd sig att ta hand om bältet mot en kostnad på drygt 6 kr. Vi betalade, men var lite skeptiska till om vi kunde lita på det hela, och framförallt hur vi skulle hitta henne igen bland 100 000-tals konsertbesökare…

Men kvinnan gav oss en lapp där hon skrivit numret 42, och så fäste hon en lapp med samma nummer på Edgars bälte. Sen sa hon ”möt mig vid utgången vid motorvägsbron vid korsningen X”.

Och där stod hon ungefär 3 timmar senare när konserterna tagit slut. Framför sig hade kvinnan alla bälten uppradade som hon vaktade. När vi kom jämförde hon noga numret på vår lapp med lappen på vårt bälte, också fick vi tillbaka det :). Människor som den här kvinnan är fantastiskt kreativa; de ser ett behov och ser till att fylla det. Och visar samtidigt att det i ett land med stor misstro och mycket oroligheter också går att lita på och hjälpa varandra.

Ett nytt Colombia? – landet där utbildningsbudgeten är större än försvarsbudgeten!

I dagarna invigdes den nya regeringen med pompa och ståt här i Bogotá och president Santos inledde sin andra presidentperiod, 2014-2018. Presidenter från många latinamerikanska länder, inklusive den numera abdikerade spanska kungen flögs in till ceremonin. Även Venezuelas president, Nicholas Maduro, var inbjuden. Detta fick fd. presidenten Alvaro Uribe att gå i taket. Minns ni Uribe, expresidenten som vägrade acceptera valresultatet och surade som en trött 5-åring?https://ettarutanfilmjolk.wordpress.com/2014/07/22/colombias-samsta-forlorare/  Den här gången vägrade han och hans partikamrater helt att närvara. Dels på grund av att de anser att det förekommit oegentligheter vid valet, dels för att Venezuelas omstridda president var inbjuden. Invigningen genomfördes naturligtvis ändå, utan Uribe, och utan Venezuelas president som lämnade återbud i sista stund… Och utan mig 😉

Jag nästan sprang till Plaza Simon Bolivar och regeringskvarteren för att få en skymt av hela spektaklet (som visades på TV), men väl där möttes jag av kravallstaket och poliser. Området var avstängt flera kvarter i närheten av ceremonin och polisen meddelade mig att det hela var ”privat”. Hmm, vad trodde jag egentligen? Kom på mig själv med att ha en svensk syn på det här med öppenhet och folklighet i politiken. Speciellt med tanke på alla politiska mord och attentat som Colombia har upplevt genom tiderna och fortfarande upplever.

Santos nya Colombia?

Santos invigningstal lät mycket lovande. Santos har tre huvudområden som han tänker satsa på under sin mandatperiod: Stärka jämlikhet och rättvisa, utbildning och genomföra fredsprocessen med FARC-gerillan. Santos sa följande; ”En fullkomlig fred är inte möjlig om det inte finns jämlikhet och rättvisa. Och det enda sättet att uppnå långsiktig jämlikhet är att ha en välutbildad befolkning. Dessutom, ett land med hög utbildning är mindre benäget att ta till våld.” Därpå fylldeinrikesminstern i; ”Det är en sak att skriva under ett fredsavtal och en annan att bygga fred, speciellt ute på landsbygden”. Santos deklarerade att hans regering nu ska satsa på de allra fattigaste delarna av Colombias landsbygd, att fortsätta bekämpa knarkhandeln och att erbjuda stipendier för studier till de med de lägsta inkomsterna. Presidenten berättade att för första gången i Colombias historia så är nu utbildningsbudgeten större än budgeten för försvaret och landets säkerhet. (Detta i en av världens mest militanta länder!) 

Oj oj, hörde jag rätt? Är detta Colombias president och främsta representant för landets styre som talar? Det är som att regeringen äntligen lagt örat mot alla ideella organisationer i Colombia som jobbar för fred och jämlikhet, och sugit i sig vad de sagt i generationer! Efter mer än ett halvt sekel av krig, över 6 miljoner offer och mer än 220 000 döda, lyssnar regeringen på vad colombianska aktivister för mänskliga rättigheter, samt de internationella organisationerna, alltid sagt.

På rätt väg?

Sen är det en sak vad som sägs i ett pampigt tal och en annan vad som verkligen görs, vad som är möjligt att göra. Och hur det görs. Santos har kommit en liten bit på vägen under de senaste fyra åren, fattigdomen har tex minskat något, men ojämlikheten har ändå ökat. Santos själv tog upp i sitt tal att de offentliga institutionerna i Colombia behöver stärkas för att det ska vara möjligt att genomföra de förändringar hans regering vill. Och för det behövs inte bara pengar, från statens, och alla invånares, sida krävs vilja, uppoffring och goda idéer. Och för att lyckas med fredsprocessen och alla förändringar krävs att många olika politiska läger kommer överens. Och att gerillan och alla väpnade grupper upphör med sina attentat som fortfarande pågår.

Men jag vill ändå tänka att Colombia är på rätt väg. Det händer stora saker nu! Landets regering förnekar inte längre de brott mot mänskliga rättigheter som sker och de är villiga att samarbeta med ideella organisationer och FN. Dagen efter invigningen lanserade presidenten flera nya ministrar, tidigare okända i landets historia, bland annat en minister för ”post-konflikt och mänskliga rättigheter”. Förvisso en general, men ändå, när hade Colombia senast en minister för mänskliga rättigheter?! 

En helt vanlig skrivbok – och några andra vanliga företeelser i Colombia

 

 

De finns många kulturella skillnader mellan Sverige och Colombia. Precis som alla andra länder är dessa båda länder präglade av sin respektive historia och den politiska och ekonomiska situationen. En av de områden där jag tycker detta blir väldigt tydligt är i synen på vad som är manligt och kvinnligt, och vad som är okej, framförallt i synen på kvinnan. 

Kvinnor är väldigt objektifierade i Colombia. Jag har ännu inte sett en enda halvnaken man i reklamen här. Mer eller mindre nakna kvinnor finns däremot överallt, i reklamen, i tidningen och på diverse produkter. Även seriösa dagstidningar har ett uppslag med en halvnaken tjej, kallad ”Torsdagsbruden” eller liknande (beroende på veckodag). Ett annat exempel är skrivboken ovan och nedan. Mitt bland skrivböckerna med hästar och seriefigurer i pappersaffären ligger dessa böcker prydda med halvnakna kvinnor. Skrivböckerna vänder sig uppenbarligen till skolelever för det finns rader där de ska fylla i namn och skolämne. Inga konstigheter alls här i Colombia.

 

En annan sak jag reagerat på är att tevereklamen för tvättmedel, städprodukter och allt som har med barn att göra uteslutande vänder sig till kvinnor. I reklam för blöjor, barnschampoo eller vad det än är till barn går budskapet ut direkt till kvinnan/mamman och ingen annan och det låter ungefär såhär: ”Barnpudret X – för att mamma älskar mig!” eller ”Köp blöjan X – för mammor som vill ha leende barn”.

En annan reklam handlar om en kvinna som ringer sin man för att hon är sen från jobbet. Hon ber mannen fixa middag till deras dotter. Mannen bränner maten och klantar till allt, men tack vare ett bra tvättmedel är spisen ändå skinande ren när kvinnan kommer hem. Och maten? Den står på bordet nylagad. Kvinnan är helt till sig över hur duktig hennes man varit. Vad hon inte ser är påsen från restaurangen där mannen köpte maten… Oj vilken rolig reklam! Eller inte.

Den här typen av reklam hade inte passerat obemärkt i Sverige. Jag är medveten om att det tyvärr ser ut såhär även i många svenska hem, men skillnaden är att där hade reklamen antagligen fått dras tillbaka och varit pinsam för företaget, men här passerar den obemärkt. Visst finns det feminister som reagerar och jobbar för en förändring, men majoriteten höjer inte på ögonbrynen. Könsroller diskuteras här också, men än så länge har inte debatten nått reklamen. Här är barnen och hemmet fortfarande kvinnans ansvar. 

 

Staden jag bor i

Idag blir det en fotoblogg. Jag vill visa er staden jag bor i. 

Bogota har en speciell atmosfär. De centrala delarna är en blandning av stadens fornstora dar, där kolonialhusen tornar sida vid sida med kontorsbyggnader från 70-talet, uppblandat med ett modernt och ständigt växande bussnät från vår egen tid. En del kolonialhus är välbehållna, andra är söndervittrande kråkslott. Alla vackra på sitt sätt (därför väldigt ledsamt att de mindre välbevarade hela tiden rivs ner). 

Bogota är staden med avgrundsdjupa kontraster mellan de som har och de som inte har. Enkelt uttryckt,  ju längre norrut i staden, desto finare bostäder, restauranger, butiker och parker. Åker du istället söderut kommer du till fattiga arbetarkvarter som övergår i ännu fattigare kåkstäder. Den senaste tiden har jag mest befunnit mig någonstans i mitten, i stadens centrum. Jag bor i närheten och det är denna del av staden jag finner mest intressant. 

Det är inte tillrättalagt och ”europeriserat” som i en del av norra, men inte heller bara bostäder och trafikkaos som i stort del av södra (jag utgår här från det jag sett, det finns många stadsdelar och barrios åt både norr och söder jag ännu inte besökt).

 

Bogota är en politisk huvudstad. Förutom de enorma skillnaderna i livsvillkor som syns överallt, där gatan delas av upptagna affärsmän, tiggare, skoputsare, studenter, 

gatuförsäljare och shoppande hemmafruar, så manifisteras det i politiska budskap på husväggarna. Såväl fantastisk graffiti som enkelt klotter finns på allt från ödehus till domstolsbyggnader. Colombias historia syns på många,  många platser – de politiska morden som aldrig blivit uppklarade, protesterna och den trevande fredsprocessen.  

Sist men inte minst, de äldre delarna av centrum är ett andningshål undan trafiken, här har en del gator och breda avenyer stängts av så att fotgängare kan promenera fritt. 

Skratt och träningsvärk

Min goda vän Diana bjöd mig att följa med på pilates här i Bogota. Jag tackade ja, tänkte att jag behöver röra på mig. Vi promenerade till den lilla pilatesstudion, dit endast kvinnor är välkomna (en skylt på dörren informerar om detta).Stämningen i salen, och i den lilla trädgården utanför,var uppslupen redan när vi kom. Ett femtontal kvinnor i olika åldrar skrattade och skämtade. Några var i 60-70 års åldern, så jag tänkte att detta kan ju inte vara så svårt…

Så fel jag hade. Det var det jobbigaste träningspass jag gjort på åratal. Pilates i Colombia, iallafall i denna studion, visade sig bestå av regelrätta balettövningar. Efter en kort uppvärmning var det uppställning vid såna där balettstänger utmed väggarna. Där fick vi svänga upp våra ben, stå på tårna och hålla armarna i olika balettpositioner 🙂 Det hela pågick i gott och väl en halvtimme. Jag höll på att få kramp i både höfter, vader och rumpa flera gånger, medan jag såg hur de äldre damerna obehindrat svingade upp sina ben.

Men det var också roligt. Under hela träningspasset skrattade och skämtade många, och även om jag inte förstod alla skämt så hjälpte det att ta sig igenom passet 🙂 Och det var så pass trevligt trots allt (och superbra träning!) att jag bestämde mig för att fortsätta. Igår gick vi dit igen. Denna gång visade det sig vara helt andra övningar på programmet. Det blev 45 min med hantlar. Grymt jobbigt det med, men samma glada stämning. Jag förstår inte allt som instruktören säger, så jag försöker härma dom andra, men jag tycker ändå att det går över förväntan för mig trots koordination-och språkbrister.Kanske har baletten som jag slutade med som 15-åring ändå gett vissa resultat? 😉 Hursomhelst, behöver jag säga att jag knappt kan röra mig pga träningsvärken nästa dag?!

Colombias sämsta förlorare?

Det är en spännande och samtidigt osäker tid i Colombia. Regeringen och Farc-gerillan är mitt uppe i att förhandla ett fredsavtal, en förhandling som hitentills gått över förväntan och som, om avtalet går igenom, kommer att ge bl.a. landrättigheter till många fattiga colombianer. Samtidigt finns det ett starkt motstånd mot fredsprocessen hos den politiska oppositionen,  som utgör en betydande del av kongressen. 

 Igår var det invigning av den nya regeringen och kongressen i Colombia. Det var också Alvaro Uribes första dag som kongressledamot. Uribe blev Colombias president 2002 och han blev omvald 2006 med stort stöd. 2010 försökte Uribe bli omvald för en tredje period, genom att ändra lagen som bara tillåter ett omval, men domstolen godkände inte hans begäran. Istället valdes Juan Manuel Santos till ny president. Santos hade varit försvarsminister i Uribes regering och många menade att nya presidenten inte var mycket mer än Uribes marionett.

Utvecklingen har dock gått åt ett helt annat håll. Uribe, som under sin presidenttid älskades högt främst av den övre medelklassen och jordägarna för att han ökade säkerheten i landet, och som var Bushadministrationens älskling,  tycks ha blivit omsprungen av sin fd allierade president Santos. De två är nu bittra ovänner. När Santos valdes om för en ny presidentperiod för några veckor sedan gick Uribe ut hårt omedelbart efter resultatet stod klart och anklagade sin fd kronprins för valfusk.

Och under kongressens invigning igår betedde sig den nya ledamoten Alvaro Uribe ungefär som en sur 5-åring 😉 Han satte sig längst bort i salen och vägrade resolut att hälsa på president Santos. När presidenten avslutat sitt invigningstal applåderade alla utom Uribe och hans närmaste partivänner. Han satt istället med sur min och armarna i kors (se bilden).

Uribe och Santos är ungefär samma skrot och korn, deras politiska hemvist är högern och de har båda en förkärlek till militären. Det som (kanske?) är annorlunda nu är att Santos vann valet tack vare att stora delar av vänstern och personer som bryr sig om mänskliga rättigheter röstade på honom. Inte för hans politik, utan för att fredsprocessen ska fortsätta. Väl medveten om detta har Santos lovat att genomföra fredsprocessen, vilket skulle innebära straffavtal med gerillan, kompensation till konfliktens miljontals offer och sociala reformer. Uribe och hans kompisar motsätter sig detta kraftigt och menar att Colombia isåfall kommer att styras av Farc-gerillan och näst intill bli en kommunistisk diktatur.

Just nu framstår Uribe som en riktigt dålig förlorare, men vem vet vad som händer? Santos vann valet med knapp marginal och har starkt motstånd i kongressen. Och fredsavtalet måste godkännas av kongressen för att gå igenom. Vi får hoppas att ledamöterna där upphör att bete sig som sura förskolebarn…

Konsten att hyra en lägenhet i Bogota

Nu när vi har flyttat in i en trevlig lägenhet med härlig utsikt över bergen (jag älskar bergen!) tänkte jag berätta om vägen till en egen hyreslägenhet i denna 10-miljoners staden. Det är en snårig väg av byråkrati, kontroll och åter kontroll för att försäkra sig om att du som hyresgäst är en bra person som kommer betala hyran punktligt och inte hyra ut (eller sälja!) lägenheten till tredje part. Lite som jag kan tänka mig att det är att få anställning inom säkerhetspolisen…

Vi tar det från början. Om man inte känner någon som hyr ut kan man precis som i Sverige kontakta annonsörer på nätet. Dessa svarade dock sällan när vi ringde, så vi övergick snabbt till att promenera gata upp och gata ner i de områdena vi gillar och ville bo i. Vi letade efter skyltar i fönsterna där det står ”Uthyres” och ett telefonnummer. I tre fyra dagar gjorde vi detta, promenerade och ringde, förhörde oss om storlek och pris på lägenheten och bestämde tid för visning av de lägenheter som verkade intressanta.

Det var ett par lägenheter vi gillade, men det var svårt att hitta helt rätt. Men på den femte visningen föll vi. Vi kom överens med mäklaren och pappersexercisen kunde börja 😉 Personen som äger lägenheten anlitar en mäklare och det är mäklaren som har all kontakt med hyresgästen. Mäklaren i sin tur anlitar ett slags försäkringsbolag, som en säkerhet. För att få hyra lägenheten var vi först tvugna att bli godkända av försäkringsbolaget. Genom att betala en deposition på en stor summa pengar fick vi först visa vår betalningsförmåga. Dessutom krävdes följande av försäkringsbolaget:

– En borgensman som äger eget hus, helst i Bogota och som också hyr lägenheten

-Ifyllda blanketter och intyg på identitet, inkomster, bankutdrag av alla som hyr. Inklusive fingeravtryck.

-Både borgensmannen och hyresgästen måste lämna in vars två referenser, alltså kontaktuppgifter till sammanlagt fyra personer som intygar att man är en bra person. Referenserna kan inte vara familj och ska gärna äga egna företag (fast det sista var inte så noga 😉

-Alla underskrifter på alla papper måste verifieras av notarius publicus, så det blev ett par rundor dit också för att titta på när damen i kassan energiskt stämplade och stämplade 😉 Och till försäkringsbolaget gick vi flera gånger för att komplettera.  Bland annat en gång bad de oss komma för att göra om ett fingeravtryck de inte var helt nöjda med… En resa på ett par timmar från där vi bodde då

När allt var inlämnat skulle vi få besked om vi var godkända att börja kontraktskrivandet inom 24 timmar. Vi blev godkända 🙂 

Allt var därmed inte frid och fröjd men bortsett från några hinder på vägen har vi nu flyttat in i vår lägenhet och trivs 😉 Men så mycket kan jag säga att utan en colombiansk sambo och hans mamma husägaren hade det inte blivit någon egen lägenhet för oss… 😉  

Välkommen till min blogg!

Den här bloggen kommer handla om mitt liv i Colombia och om mitt favoritämne politik. Politiken i Colombia är en ständig ström av lustiga, hemska, hoppfulla och djupt tragiska händelser, många av dom knutna till den väpnade konflikten i landet. Men just nu är en mycket spännande tid här, för första gången på många år pågår också en fredsprocess, som hitintills gjort stora framsteg och som inger mycket hopp!

Jag vill dela med mig av vad som händer här gällande fredsprocessen och utvecklingen av mänskliga rättigheter, särskilt kvinnors rättigheter. Jag ser stor skillnad idag jämfört med när jag besökte Colombia för några år sedan. Idag talar man öppet om våld mot kvinnor och andra stora samhällsproblem (i alla fall i huvudstaden där jag bor) och jag ser dagligen olika positiva initiativ från regeringens sida. Samtidigt har Colombia en otroligt lång väg att gå och det är svårt att veta hur mycket vilja som verkligen ligger bakom myndigheternas uppmaningar på stan.

Bloggen kommer också att handla om hur det är att skapa ett liv här i Bogotá, att hitta sin plats. Det kommer förhoppningsvis bli ett mycket givande år, men säkert också ett år av utmaningar och saknad. Saknad av mina kära, familjen och vännerna i Sverige. Och av det välkända, som filmjölken jag äter till frukost varje morgon därhemma 🙂 Därför har jag döpt bloggen till Ett år utan filmjölk. Enjoy!