Paola betalar ett högt pris för att försvara kvinnors rätt

Nyligen var det ett par sprängattentat i Bogotá. Gerillagruppen ELN antas ligga bakom dådet. Denna veckan greps 15 personer runtom i stan som misstänkta för dåden. Gemensamt för alla de gripna är att de är sociala ledare; de är personer som jobbar aktivt för mänskliga rättigheter, fackliga rättigheter och för kvinnors rättigheter. Och de är unga, mellan 20-30 år. De står nu anklagade för terrorism, ett brott som kan ge fängelse upp till 15 år.

En av dem gripna är Paola Salgado Piedrahita, en ung advokat som är statligt anställd på ett stort sjukhus, där hon hjälper kvinnor att få tillgång till abort. En rättighet som våldtagna, sjuka, minderåriga kvinnor eller kvinnor som mår psykiskt dåligt har sedan nära 10 år tillbaka, men som hundratusentals kvinnor fortfarande inte vet om eller förnekas av myndigheterna. Paola drev bland annat ett fall med en tolvårig våldtagen flicka som tvingades föda det barn hon bar på efter att hon nekats abort. Flickan och Paola vann fallet 2012 då de ansvariga fälldes i konstitutionella domstolen.

Jag känner inte Paola, jag har bara pratat med henne en gång i telefon. Men jag känner flera av de personer som jobbat med henne. De är alla mycket modiga kvinnor som arbetar mot våld mot kvinnor och för sexuella och reproduktiva rättigheter, år ut och år in, trots anklagelser och hot. De blir regelbundet uthängda i medierna, kallade allt möjligt fult och det har förekommit våld. Och som om inte det räckte får de ta emot hot, ibland så allvarliga att de tvingas att lämna Colombia för kortare eller längre perioder. Och de säger alla samma sak: Paola är ingen terrorist. Paola arbetar för mänskliga rättigheter. Idag demonstrerade de och många andra i Bogotá mot godtyckliga gripanden av personer som arbetar mot förtryck. ”Vi är med Paola” och ”Rör du en av oss rör du oss alla” står det på deras plakat (bilden).

Utan att känna de gripna så känns det som ett märkligt och obehagligt sammanträffande att de alla är sociala ledare, personer som vågat höja sina röster och jobba för en förändring i samhället. De jobbar för att mänskliga rättigheter ska gälla även de som saknar medel för att hävda sig. Det är lätt att tänka att någon kanske vill tysta dem.

Idag släpptes två av de gripna. Paola var inte bland dem. Hennes arbetsgivare har nu sagt att hennes kontrakt med sjukhuset förmodligen kommer att avslutas.

Hos doktorn

Edgar har genom jobbet en sjukförsäkring där även jag ingår. Försäkringen är knuten till en vårdcentral som tillhör universitet. För några dagar sedan gick Edgar till dit för att hämta våra försäkringskort. Han fick då en guidad tur av receptionisten på vårdcentralen,  som också presenterade Edgar för diverse personer som jobbar där 🙂 Knappast något som brukar hända när man besöker sin lokala vårdcentral i Sverige första gången!

Nu gick vi dit tillsammans för att starta upp våra journaler. Vi fick träffa en ung kvinnlig läkare som ställde en mängd frågor, lyssnade på våra lungor, mätte oss och mycket annat. Sen skrev hon ut en rad remisser. Vi fick varsin tid hos deras tandläkare, tid hos en dietist och hos en specialist som kollar ens kolesteorol. Jag fick  remiss och numret till en kardiolog, och vi fick varsin remiss till ett ställe på kliniken där man får fysisk träning. Ja, vi gick från läkarens rum med en tjock bunt papperslappar. Vi kände att vi nästan behövde en privatsekreterare för att hålla reda på alla tidsbokningar hos olika specialister ;).

Dessutom fick vi gå till ett par olika luckor för att boka eller bekräfta våra remisser med olika receptionister, hitta tider mm. Men på det hela taget gick det ganska snabbt och smidigt. Och det mesta var kostnadsfritt, eller kostade typ 25 kr hos tandläkaren (fast försäkringen dras såklart på lönen).

Ja, jag har nog inte känt mig så omhuldad på länge som efter det läkarbesöket. Det sorgliga, som alltid här, är ju att denna typ av vård bara finns för de som har jobb och pengar. Resten får ingen eller undermålig vård. Så ja, i Sverige hade det inte blivit någon privat visning av vårdcentralen. Men alla, oavsett plånbok, hade fått okej vård.

Vad ska jag säga om mitt Sverige nu?!

Här i Colombia är jag ofta stolt över Sverige. Sverige arbetar aktivt i Colombia för fred och för rättigheter åt de fattigaste, åt barn och åt kvinnor. Jag är medveten om att Sverige inte är någon ängel,  vi säljer tex vapen till länder i krig, men här ser jag trots allt att vårt bistånd gör nytta. Colombianerna gapar när jag berättar om pappaledighet, svensk arbetsrätt och relativt små inkomstskillnader. Nu vet jag inte längre vad jag ska säga om mitt land Sverige. Att mer än var 10:nde som röstade i riksdagsvalet igår röstade på ett rasistiskt parti?!

Jag tror det finns flera förklaringar till det svårbegripliga valresultatet. Jag tror det handlar om en samhällsomvandling. Edgar och jag har de senaste åren sagt, lite på skämt,  men mest på allvar, att ”Sverige blir snart som Colombia”. Och när vi bodde i Sverige sa vi ”ja vi måste väl snart börja spara till våra framtida barns utbildning”. För ingen av oss tror utbildning kommer att vara gratis i Sverige om säg 15 år. Att ta ut skyhöga avgifter för utomeuropeiska studenter tror jag var ett första steg, för att mjuka upp oss och vänja oss vid tanken på att utbildning kostar.

När jag var liten, i mitten av 80-talet, började man på den skolan som låg närmast. Inget mer med det. Idag tävlar svenska föräldrar i att sätta sina barn först i kön till den ”bästa” förskolan. Här i Colombia är det också ett himla snack om var man ska placera barnen – bland de som har råd. För har du inga pengar så blir det heller ingen utbildning värt namnet.

Som jag ser det går vi i Sverige åt samma håll som Colombia. Klassklyftorna bara ökar. Vi har en välmående medelklass med resurser,  jobb å utbildning. Och en underklass utan jobb,  eller med väldigt osäkra jobb (bemaningsanställda, sjukskrivna, arbetslösa,  nyanlända, unga). En stor grupp människor har det dåligt i Sverige och tycker,  med viss rätt,  att ingen bryr sig om dom. Så de röstar utav missnöje på SD. Medan medelklassen har fullt upp att välja skola, planera Thailandsresan med senaste skatteavdraget eller renovera villan med rot-avdrag. Här i Colombia bor samma människor, de som har det hyfsat ställt, bakom järngaller och vakter. I ständig rädsla för dom fattiga, ”dom andra”. Även i Sverige har vi fått flera ”gated communities” under senaste 10 åren. Är det så vi vill ha det?

För de människor som redan har det dåligt verkar nykomlingar utgöra ett hot. De tror att de kommer få det ännu sämre om fler ska dela på kakan. Så de lägger sin röst på SD. För i ett land med stora skillnader mellan de som har och de som inte har, står var och en sig själv närmast. Så är det tyvärr här i Colombia på många plan. Kan du utnyttja en situation till din fördel gör du det, även om det drabbar andra. Inte för att du är en sämre person, utan för att överleva. Är det dit Sverige är på god väg?

Jag har inga säkra svar, men tror vi måste börja dela med oss mer till varandra. Höj tillbaka skatterna om det ger bättre skola och vård FÖR ALLA. Bostad och utbildning är mänskliga rättigheter,  inte investeringsobjekt. Såväl i Colombia som i Sverige.

Ett nytt Colombia? – landet där utbildningsbudgeten är större än försvarsbudgeten!

I dagarna invigdes den nya regeringen med pompa och ståt här i Bogotá och president Santos inledde sin andra presidentperiod, 2014-2018. Presidenter från många latinamerikanska länder, inklusive den numera abdikerade spanska kungen flögs in till ceremonin. Även Venezuelas president, Nicholas Maduro, var inbjuden. Detta fick fd. presidenten Alvaro Uribe att gå i taket. Minns ni Uribe, expresidenten som vägrade acceptera valresultatet och surade som en trött 5-åring?https://ettarutanfilmjolk.wordpress.com/2014/07/22/colombias-samsta-forlorare/  Den här gången vägrade han och hans partikamrater helt att närvara. Dels på grund av att de anser att det förekommit oegentligheter vid valet, dels för att Venezuelas omstridda president var inbjuden. Invigningen genomfördes naturligtvis ändå, utan Uribe, och utan Venezuelas president som lämnade återbud i sista stund… Och utan mig 😉

Jag nästan sprang till Plaza Simon Bolivar och regeringskvarteren för att få en skymt av hela spektaklet (som visades på TV), men väl där möttes jag av kravallstaket och poliser. Området var avstängt flera kvarter i närheten av ceremonin och polisen meddelade mig att det hela var ”privat”. Hmm, vad trodde jag egentligen? Kom på mig själv med att ha en svensk syn på det här med öppenhet och folklighet i politiken. Speciellt med tanke på alla politiska mord och attentat som Colombia har upplevt genom tiderna och fortfarande upplever.

Santos nya Colombia?

Santos invigningstal lät mycket lovande. Santos har tre huvudområden som han tänker satsa på under sin mandatperiod: Stärka jämlikhet och rättvisa, utbildning och genomföra fredsprocessen med FARC-gerillan. Santos sa följande; ”En fullkomlig fred är inte möjlig om det inte finns jämlikhet och rättvisa. Och det enda sättet att uppnå långsiktig jämlikhet är att ha en välutbildad befolkning. Dessutom, ett land med hög utbildning är mindre benäget att ta till våld.” Därpå fylldeinrikesminstern i; ”Det är en sak att skriva under ett fredsavtal och en annan att bygga fred, speciellt ute på landsbygden”. Santos deklarerade att hans regering nu ska satsa på de allra fattigaste delarna av Colombias landsbygd, att fortsätta bekämpa knarkhandeln och att erbjuda stipendier för studier till de med de lägsta inkomsterna. Presidenten berättade att för första gången i Colombias historia så är nu utbildningsbudgeten större än budgeten för försvaret och landets säkerhet. (Detta i en av världens mest militanta länder!) 

Oj oj, hörde jag rätt? Är detta Colombias president och främsta representant för landets styre som talar? Det är som att regeringen äntligen lagt örat mot alla ideella organisationer i Colombia som jobbar för fred och jämlikhet, och sugit i sig vad de sagt i generationer! Efter mer än ett halvt sekel av krig, över 6 miljoner offer och mer än 220 000 döda, lyssnar regeringen på vad colombianska aktivister för mänskliga rättigheter, samt de internationella organisationerna, alltid sagt.

På rätt väg?

Sen är det en sak vad som sägs i ett pampigt tal och en annan vad som verkligen görs, vad som är möjligt att göra. Och hur det görs. Santos har kommit en liten bit på vägen under de senaste fyra åren, fattigdomen har tex minskat något, men ojämlikheten har ändå ökat. Santos själv tog upp i sitt tal att de offentliga institutionerna i Colombia behöver stärkas för att det ska vara möjligt att genomföra de förändringar hans regering vill. Och för det behövs inte bara pengar, från statens, och alla invånares, sida krävs vilja, uppoffring och goda idéer. Och för att lyckas med fredsprocessen och alla förändringar krävs att många olika politiska läger kommer överens. Och att gerillan och alla väpnade grupper upphör med sina attentat som fortfarande pågår.

Men jag vill ändå tänka att Colombia är på rätt väg. Det händer stora saker nu! Landets regering förnekar inte längre de brott mot mänskliga rättigheter som sker och de är villiga att samarbeta med ideella organisationer och FN. Dagen efter invigningen lanserade presidenten flera nya ministrar, tidigare okända i landets historia, bland annat en minister för ”post-konflikt och mänskliga rättigheter”. Förvisso en general, men ändå, när hade Colombia senast en minister för mänskliga rättigheter?! 

Staden jag bor i

Idag blir det en fotoblogg. Jag vill visa er staden jag bor i. 

Bogota har en speciell atmosfär. De centrala delarna är en blandning av stadens fornstora dar, där kolonialhusen tornar sida vid sida med kontorsbyggnader från 70-talet, uppblandat med ett modernt och ständigt växande bussnät från vår egen tid. En del kolonialhus är välbehållna, andra är söndervittrande kråkslott. Alla vackra på sitt sätt (därför väldigt ledsamt att de mindre välbevarade hela tiden rivs ner). 

Bogota är staden med avgrundsdjupa kontraster mellan de som har och de som inte har. Enkelt uttryckt,  ju längre norrut i staden, desto finare bostäder, restauranger, butiker och parker. Åker du istället söderut kommer du till fattiga arbetarkvarter som övergår i ännu fattigare kåkstäder. Den senaste tiden har jag mest befunnit mig någonstans i mitten, i stadens centrum. Jag bor i närheten och det är denna del av staden jag finner mest intressant. 

Det är inte tillrättalagt och ”europeriserat” som i en del av norra, men inte heller bara bostäder och trafikkaos som i stort del av södra (jag utgår här från det jag sett, det finns många stadsdelar och barrios åt både norr och söder jag ännu inte besökt).

 

Bogota är en politisk huvudstad. Förutom de enorma skillnaderna i livsvillkor som syns överallt, där gatan delas av upptagna affärsmän, tiggare, skoputsare, studenter, 

gatuförsäljare och shoppande hemmafruar, så manifisteras det i politiska budskap på husväggarna. Såväl fantastisk graffiti som enkelt klotter finns på allt från ödehus till domstolsbyggnader. Colombias historia syns på många,  många platser – de politiska morden som aldrig blivit uppklarade, protesterna och den trevande fredsprocessen.  

Sist men inte minst, de äldre delarna av centrum är ett andningshål undan trafiken, här har en del gator och breda avenyer stängts av så att fotgängare kan promenera fritt. 

Colombias sämsta förlorare?

Det är en spännande och samtidigt osäker tid i Colombia. Regeringen och Farc-gerillan är mitt uppe i att förhandla ett fredsavtal, en förhandling som hitentills gått över förväntan och som, om avtalet går igenom, kommer att ge bl.a. landrättigheter till många fattiga colombianer. Samtidigt finns det ett starkt motstånd mot fredsprocessen hos den politiska oppositionen,  som utgör en betydande del av kongressen. 

 Igår var det invigning av den nya regeringen och kongressen i Colombia. Det var också Alvaro Uribes första dag som kongressledamot. Uribe blev Colombias president 2002 och han blev omvald 2006 med stort stöd. 2010 försökte Uribe bli omvald för en tredje period, genom att ändra lagen som bara tillåter ett omval, men domstolen godkände inte hans begäran. Istället valdes Juan Manuel Santos till ny president. Santos hade varit försvarsminister i Uribes regering och många menade att nya presidenten inte var mycket mer än Uribes marionett.

Utvecklingen har dock gått åt ett helt annat håll. Uribe, som under sin presidenttid älskades högt främst av den övre medelklassen och jordägarna för att han ökade säkerheten i landet, och som var Bushadministrationens älskling,  tycks ha blivit omsprungen av sin fd allierade president Santos. De två är nu bittra ovänner. När Santos valdes om för en ny presidentperiod för några veckor sedan gick Uribe ut hårt omedelbart efter resultatet stod klart och anklagade sin fd kronprins för valfusk.

Och under kongressens invigning igår betedde sig den nya ledamoten Alvaro Uribe ungefär som en sur 5-åring 😉 Han satte sig längst bort i salen och vägrade resolut att hälsa på president Santos. När presidenten avslutat sitt invigningstal applåderade alla utom Uribe och hans närmaste partivänner. Han satt istället med sur min och armarna i kors (se bilden).

Uribe och Santos är ungefär samma skrot och korn, deras politiska hemvist är högern och de har båda en förkärlek till militären. Det som (kanske?) är annorlunda nu är att Santos vann valet tack vare att stora delar av vänstern och personer som bryr sig om mänskliga rättigheter röstade på honom. Inte för hans politik, utan för att fredsprocessen ska fortsätta. Väl medveten om detta har Santos lovat att genomföra fredsprocessen, vilket skulle innebära straffavtal med gerillan, kompensation till konfliktens miljontals offer och sociala reformer. Uribe och hans kompisar motsätter sig detta kraftigt och menar att Colombia isåfall kommer att styras av Farc-gerillan och näst intill bli en kommunistisk diktatur.

Just nu framstår Uribe som en riktigt dålig förlorare, men vem vet vad som händer? Santos vann valet med knapp marginal och har starkt motstånd i kongressen. Och fredsavtalet måste godkännas av kongressen för att gå igenom. Vi får hoppas att ledamöterna där upphör att bete sig som sura förskolebarn…

Välkommen till min blogg!

Den här bloggen kommer handla om mitt liv i Colombia och om mitt favoritämne politik. Politiken i Colombia är en ständig ström av lustiga, hemska, hoppfulla och djupt tragiska händelser, många av dom knutna till den väpnade konflikten i landet. Men just nu är en mycket spännande tid här, för första gången på många år pågår också en fredsprocess, som hitintills gjort stora framsteg och som inger mycket hopp!

Jag vill dela med mig av vad som händer här gällande fredsprocessen och utvecklingen av mänskliga rättigheter, särskilt kvinnors rättigheter. Jag ser stor skillnad idag jämfört med när jag besökte Colombia för några år sedan. Idag talar man öppet om våld mot kvinnor och andra stora samhällsproblem (i alla fall i huvudstaden där jag bor) och jag ser dagligen olika positiva initiativ från regeringens sida. Samtidigt har Colombia en otroligt lång väg att gå och det är svårt att veta hur mycket vilja som verkligen ligger bakom myndigheternas uppmaningar på stan.

Bloggen kommer också att handla om hur det är att skapa ett liv här i Bogotá, att hitta sin plats. Det kommer förhoppningsvis bli ett mycket givande år, men säkert också ett år av utmaningar och saknad. Saknad av mina kära, familjen och vännerna i Sverige. Och av det välkända, som filmjölken jag äter till frukost varje morgon därhemma 🙂 Därför har jag döpt bloggen till Ett år utan filmjölk. Enjoy!