Kreativ arbetsmarknad – från den ljusa sidan

Jag läste för någon vecka sedan om en kvinna i Indonesien som jobbade som passagerare – ja, hennes försörjning var att tillsammans med sin lilla bebis lifta med olika bilar i centrala Jakarta under rusningstrafiken. Och varför fick hon betalt för det? Jo, enligt nya regler för att minska bilismen i huvudstaden får endast bilar med minst två passagerare köra i rusningstid. Med kvinnan och hennes lille son blev de alltså tre i bilen. Och kvinnan hade, tillsammans med tusentals andra fattiga indonesier, hittat en försörjning.

Jag är säker på att om samma regelverk funnits här i Colombia hade många människor försökt att försörja sig som liftare. Här saknar många colombianer ett ”riktigt” jobb. Och för de utan jobb finns inga sociala skyddsnät. A-kassa existerar inte och miljoner äldre personer saknar helt pension. På gatorna syns gamla, handikappade och kvinnor med små barn som tigger eller säljer något som är omöjligt att försörja sig på, till exempel tuggummin. Det är en mörk verklighet.

På den något ljusare sidan, om man kan säga så, finns en stor kreativitet bland människor som behöver en försörjning. När det börjar regna i Bogotá tar det inte mer än 5 minuter innan försäljarna dyker upp med paraplyer som de säljer till höger och vänster. Var hämtar de paraplyer så snabbt, har de något hemligt förråd i närheten? 🙂

Ett annat bra exempel på kreativitet är när vi var på Rock al Parque, Latinamerikas största rockfestival i Bogotá. I entrén visade det sig vara förbjudet att gå in med bälte i byxorna, det ansågs vara en säkerhetsrisk. Edgar hade ett läderbälte. Vad göra nu? Åka hem igen? Slänga bältet? Vi behövde bara fundera på det ungefär 2 sekunder innan en kvinna kom fram och erbjöd sig att ta hand om bältet mot en kostnad på drygt 6 kr. Vi betalade, men var lite skeptiska till om vi kunde lita på det hela, och framförallt hur vi skulle hitta henne igen bland 100 000-tals konsertbesökare…

Men kvinnan gav oss en lapp där hon skrivit numret 42, och så fäste hon en lapp med samma nummer på Edgars bälte. Sen sa hon ”möt mig vid utgången vid motorvägsbron vid korsningen X”.

Och där stod hon ungefär 3 timmar senare när konserterna tagit slut. Framför sig hade kvinnan alla bälten uppradade som hon vaktade. När vi kom jämförde hon noga numret på vår lapp med lappen på vårt bälte, också fick vi tillbaka det :). Människor som den här kvinnan är fantastiskt kreativa; de ser ett behov och ser till att fylla det. Och visar samtidigt att det i ett land med stor misstro och mycket oroligheter också går att lita på och hjälpa varandra.