Skratt och träningsvärk

Min goda vän Diana bjöd mig att följa med på pilates här i Bogota. Jag tackade ja, tänkte att jag behöver röra på mig. Vi promenerade till den lilla pilatesstudion, dit endast kvinnor är välkomna (en skylt på dörren informerar om detta).Stämningen i salen, och i den lilla trädgården utanför,var uppslupen redan när vi kom. Ett femtontal kvinnor i olika åldrar skrattade och skämtade. Några var i 60-70 års åldern, så jag tänkte att detta kan ju inte vara så svårt…

Så fel jag hade. Det var det jobbigaste träningspass jag gjort på åratal. Pilates i Colombia, iallafall i denna studion, visade sig bestå av regelrätta balettövningar. Efter en kort uppvärmning var det uppställning vid såna där balettstänger utmed väggarna. Där fick vi svänga upp våra ben, stå på tårna och hålla armarna i olika balettpositioner 🙂 Det hela pågick i gott och väl en halvtimme. Jag höll på att få kramp i både höfter, vader och rumpa flera gånger, medan jag såg hur de äldre damerna obehindrat svingade upp sina ben.

Men det var också roligt. Under hela träningspasset skrattade och skämtade många, och även om jag inte förstod alla skämt så hjälpte det att ta sig igenom passet 🙂 Och det var så pass trevligt trots allt (och superbra träning!) att jag bestämde mig för att fortsätta. Igår gick vi dit igen. Denna gång visade det sig vara helt andra övningar på programmet. Det blev 45 min med hantlar. Grymt jobbigt det med, men samma glada stämning. Jag förstår inte allt som instruktören säger, så jag försöker härma dom andra, men jag tycker ändå att det går över förväntan för mig trots koordination-och språkbrister.Kanske har baletten som jag slutade med som 15-åring ändå gett vissa resultat? 😉 Hursomhelst, behöver jag säga att jag knappt kan röra mig pga träningsvärken nästa dag?!

Colombias sämsta förlorare?

Det är en spännande och samtidigt osäker tid i Colombia. Regeringen och Farc-gerillan är mitt uppe i att förhandla ett fredsavtal, en förhandling som hitentills gått över förväntan och som, om avtalet går igenom, kommer att ge bl.a. landrättigheter till många fattiga colombianer. Samtidigt finns det ett starkt motstånd mot fredsprocessen hos den politiska oppositionen,  som utgör en betydande del av kongressen. 

 Igår var det invigning av den nya regeringen och kongressen i Colombia. Det var också Alvaro Uribes första dag som kongressledamot. Uribe blev Colombias president 2002 och han blev omvald 2006 med stort stöd. 2010 försökte Uribe bli omvald för en tredje period, genom att ändra lagen som bara tillåter ett omval, men domstolen godkände inte hans begäran. Istället valdes Juan Manuel Santos till ny president. Santos hade varit försvarsminister i Uribes regering och många menade att nya presidenten inte var mycket mer än Uribes marionett.

Utvecklingen har dock gått åt ett helt annat håll. Uribe, som under sin presidenttid älskades högt främst av den övre medelklassen och jordägarna för att han ökade säkerheten i landet, och som var Bushadministrationens älskling,  tycks ha blivit omsprungen av sin fd allierade president Santos. De två är nu bittra ovänner. När Santos valdes om för en ny presidentperiod för några veckor sedan gick Uribe ut hårt omedelbart efter resultatet stod klart och anklagade sin fd kronprins för valfusk.

Och under kongressens invigning igår betedde sig den nya ledamoten Alvaro Uribe ungefär som en sur 5-åring 😉 Han satte sig längst bort i salen och vägrade resolut att hälsa på president Santos. När presidenten avslutat sitt invigningstal applåderade alla utom Uribe och hans närmaste partivänner. Han satt istället med sur min och armarna i kors (se bilden).

Uribe och Santos är ungefär samma skrot och korn, deras politiska hemvist är högern och de har båda en förkärlek till militären. Det som (kanske?) är annorlunda nu är att Santos vann valet tack vare att stora delar av vänstern och personer som bryr sig om mänskliga rättigheter röstade på honom. Inte för hans politik, utan för att fredsprocessen ska fortsätta. Väl medveten om detta har Santos lovat att genomföra fredsprocessen, vilket skulle innebära straffavtal med gerillan, kompensation till konfliktens miljontals offer och sociala reformer. Uribe och hans kompisar motsätter sig detta kraftigt och menar att Colombia isåfall kommer att styras av Farc-gerillan och näst intill bli en kommunistisk diktatur.

Just nu framstår Uribe som en riktigt dålig förlorare, men vem vet vad som händer? Santos vann valet med knapp marginal och har starkt motstånd i kongressen. Och fredsavtalet måste godkännas av kongressen för att gå igenom. Vi får hoppas att ledamöterna där upphör att bete sig som sura förskolebarn…

Konsten att hyra en lägenhet i Bogota

Nu när vi har flyttat in i en trevlig lägenhet med härlig utsikt över bergen (jag älskar bergen!) tänkte jag berätta om vägen till en egen hyreslägenhet i denna 10-miljoners staden. Det är en snårig väg av byråkrati, kontroll och åter kontroll för att försäkra sig om att du som hyresgäst är en bra person som kommer betala hyran punktligt och inte hyra ut (eller sälja!) lägenheten till tredje part. Lite som jag kan tänka mig att det är att få anställning inom säkerhetspolisen…

Vi tar det från början. Om man inte känner någon som hyr ut kan man precis som i Sverige kontakta annonsörer på nätet. Dessa svarade dock sällan när vi ringde, så vi övergick snabbt till att promenera gata upp och gata ner i de områdena vi gillar och ville bo i. Vi letade efter skyltar i fönsterna där det står ”Uthyres” och ett telefonnummer. I tre fyra dagar gjorde vi detta, promenerade och ringde, förhörde oss om storlek och pris på lägenheten och bestämde tid för visning av de lägenheter som verkade intressanta.

Det var ett par lägenheter vi gillade, men det var svårt att hitta helt rätt. Men på den femte visningen föll vi. Vi kom överens med mäklaren och pappersexercisen kunde börja 😉 Personen som äger lägenheten anlitar en mäklare och det är mäklaren som har all kontakt med hyresgästen. Mäklaren i sin tur anlitar ett slags försäkringsbolag, som en säkerhet. För att få hyra lägenheten var vi först tvugna att bli godkända av försäkringsbolaget. Genom att betala en deposition på en stor summa pengar fick vi först visa vår betalningsförmåga. Dessutom krävdes följande av försäkringsbolaget:

– En borgensman som äger eget hus, helst i Bogota och som också hyr lägenheten

-Ifyllda blanketter och intyg på identitet, inkomster, bankutdrag av alla som hyr. Inklusive fingeravtryck.

-Både borgensmannen och hyresgästen måste lämna in vars två referenser, alltså kontaktuppgifter till sammanlagt fyra personer som intygar att man är en bra person. Referenserna kan inte vara familj och ska gärna äga egna företag (fast det sista var inte så noga 😉

-Alla underskrifter på alla papper måste verifieras av notarius publicus, så det blev ett par rundor dit också för att titta på när damen i kassan energiskt stämplade och stämplade 😉 Och till försäkringsbolaget gick vi flera gånger för att komplettera.  Bland annat en gång bad de oss komma för att göra om ett fingeravtryck de inte var helt nöjda med… En resa på ett par timmar från där vi bodde då

När allt var inlämnat skulle vi få besked om vi var godkända att börja kontraktskrivandet inom 24 timmar. Vi blev godkända 🙂 

Allt var därmed inte frid och fröjd men bortsett från några hinder på vägen har vi nu flyttat in i vår lägenhet och trivs 😉 Men så mycket kan jag säga att utan en colombiansk sambo och hans mamma husägaren hade det inte blivit någon egen lägenhet för oss… 😉