Bussen den går runt, runt, runt…

Idag åkte jag Transmileniobuss för att träffa några kompisar vid Nationalmuseet och äta lunch. Transmilenio är Bogotás bussystem som funkar ungefär som spårvagn. Man åker ovan jord och bussen har olika linjer och stannar på glasövertäckta busstationer. När Transmilenio var nytt för drygt 10 år sedan var det en stor sensation eftersom alla andra bussar i stan saknar fasta hållplatser och folk hoppar av och på varsomhelst. Hursomhelst, jag stod alltså på en av bussarna (det är sällsynt att man får sittplats eftersom de ofta är överfulla och man måste hålla sig nära utgången för att säkert komma av) på väg till lunchen, när ett hinder på vägen uppenbarade sig. Busschauffören kunde inte fortsätta köra enligt bussens ordinarie rutt eftersom det inte gick att komma fram där.

Genast började en man, en av bussens passagerare, högt att dirigera chauffören; ” Du kan köra upp för gata 19 och sen svänga där och köra tillbaka” sa mannen självsäkert. Han skrockade vidare ”Och bry dig inte om polisen, för de är på lunch nu hö hö…” Chauffören gjorde som mannen sa. Det gick okej först, men sen visade det sig vara en riktigt dålig idé.  Bussen var tvungen att svänga in på en trång gata full med försäljare, parkerade bilar och motorcyklar. Vi körde först på en motorcykel, därpå snuddade vi väldigt nära en bil. Fler och fler arga människor kom ut på gatan, det blev en riktig folksamling.  De som ägde motorcyklarna och bilarna började att skrika på chauffören. Alltmedan den kaxige mannen på bussen blev allt tystare… 😉

Ögonblicket därefter satt vår buss fast mellan två bilar, som båda verkade tycka att de hade förtur. Vi kom ingenstans, fastkilade mellan dessa båda bilar. Transmileniobussar är inga små bussar. De är byggda för att köras i speciella filer, inte på smågator. Inne i bussen växte också missnöjet. Ungefär hälften av passagerarna småskrattade och skakade på huvudet, medan andra hälften grymtade, skrek på chauffören och tittade stressat på klockan. Polisen dök också upp. Det visade sig att de visst inte alls hade lunchpaus 😉

Ja, där satt vi i gott och väl 10 min innan chauffören till sist lyckades lirka ut bussen och köra vidare. Då började folk på bussen att skrika ”kör vänster!”, och nån annan skrek ”nej, kör höger, där är minst trafik!” osv. Vi fortsatte vår tveksamma färd genom stadens gator. Folk på gatan tittade förvånat upp när de såg den stora röda bussen kryssa förbi fruktstånd och fotgängare. Till sist kom vi dit vi skulle, och jag kände att jag hade fått en kulturell upplevelse på köpet 😉

Hos doktorn

Edgar har genom jobbet en sjukförsäkring där även jag ingår. Försäkringen är knuten till en vårdcentral som tillhör universitet. För några dagar sedan gick Edgar till dit för att hämta våra försäkringskort. Han fick då en guidad tur av receptionisten på vårdcentralen,  som också presenterade Edgar för diverse personer som jobbar där 🙂 Knappast något som brukar hända när man besöker sin lokala vårdcentral i Sverige första gången!

Nu gick vi dit tillsammans för att starta upp våra journaler. Vi fick träffa en ung kvinnlig läkare som ställde en mängd frågor, lyssnade på våra lungor, mätte oss och mycket annat. Sen skrev hon ut en rad remisser. Vi fick varsin tid hos deras tandläkare, tid hos en dietist och hos en specialist som kollar ens kolesteorol. Jag fick  remiss och numret till en kardiolog, och vi fick varsin remiss till ett ställe på kliniken där man får fysisk träning. Ja, vi gick från läkarens rum med en tjock bunt papperslappar. Vi kände att vi nästan behövde en privatsekreterare för att hålla reda på alla tidsbokningar hos olika specialister ;).

Dessutom fick vi gå till ett par olika luckor för att boka eller bekräfta våra remisser med olika receptionister, hitta tider mm. Men på det hela taget gick det ganska snabbt och smidigt. Och det mesta var kostnadsfritt, eller kostade typ 25 kr hos tandläkaren (fast försäkringen dras såklart på lönen).

Ja, jag har nog inte känt mig så omhuldad på länge som efter det läkarbesöket. Det sorgliga, som alltid här, är ju att denna typ av vård bara finns för de som har jobb och pengar. Resten får ingen eller undermålig vård. Så ja, i Sverige hade det inte blivit någon privat visning av vårdcentralen. Men alla, oavsett plånbok, hade fått okej vård.

Vad ska jag säga om mitt Sverige nu?!

Här i Colombia är jag ofta stolt över Sverige. Sverige arbetar aktivt i Colombia för fred och för rättigheter åt de fattigaste, åt barn och åt kvinnor. Jag är medveten om att Sverige inte är någon ängel,  vi säljer tex vapen till länder i krig, men här ser jag trots allt att vårt bistånd gör nytta. Colombianerna gapar när jag berättar om pappaledighet, svensk arbetsrätt och relativt små inkomstskillnader. Nu vet jag inte längre vad jag ska säga om mitt land Sverige. Att mer än var 10:nde som röstade i riksdagsvalet igår röstade på ett rasistiskt parti?!

Jag tror det finns flera förklaringar till det svårbegripliga valresultatet. Jag tror det handlar om en samhällsomvandling. Edgar och jag har de senaste åren sagt, lite på skämt,  men mest på allvar, att ”Sverige blir snart som Colombia”. Och när vi bodde i Sverige sa vi ”ja vi måste väl snart börja spara till våra framtida barns utbildning”. För ingen av oss tror utbildning kommer att vara gratis i Sverige om säg 15 år. Att ta ut skyhöga avgifter för utomeuropeiska studenter tror jag var ett första steg, för att mjuka upp oss och vänja oss vid tanken på att utbildning kostar.

När jag var liten, i mitten av 80-talet, började man på den skolan som låg närmast. Inget mer med det. Idag tävlar svenska föräldrar i att sätta sina barn först i kön till den ”bästa” förskolan. Här i Colombia är det också ett himla snack om var man ska placera barnen – bland de som har råd. För har du inga pengar så blir det heller ingen utbildning värt namnet.

Som jag ser det går vi i Sverige åt samma håll som Colombia. Klassklyftorna bara ökar. Vi har en välmående medelklass med resurser,  jobb å utbildning. Och en underklass utan jobb,  eller med väldigt osäkra jobb (bemaningsanställda, sjukskrivna, arbetslösa,  nyanlända, unga). En stor grupp människor har det dåligt i Sverige och tycker,  med viss rätt,  att ingen bryr sig om dom. Så de röstar utav missnöje på SD. Medan medelklassen har fullt upp att välja skola, planera Thailandsresan med senaste skatteavdraget eller renovera villan med rot-avdrag. Här i Colombia bor samma människor, de som har det hyfsat ställt, bakom järngaller och vakter. I ständig rädsla för dom fattiga, ”dom andra”. Även i Sverige har vi fått flera ”gated communities” under senaste 10 åren. Är det så vi vill ha det?

För de människor som redan har det dåligt verkar nykomlingar utgöra ett hot. De tror att de kommer få det ännu sämre om fler ska dela på kakan. Så de lägger sin röst på SD. För i ett land med stora skillnader mellan de som har och de som inte har, står var och en sig själv närmast. Så är det tyvärr här i Colombia på många plan. Kan du utnyttja en situation till din fördel gör du det, även om det drabbar andra. Inte för att du är en sämre person, utan för att överleva. Är det dit Sverige är på god väg?

Jag har inga säkra svar, men tror vi måste börja dela med oss mer till varandra. Höj tillbaka skatterna om det ger bättre skola och vård FÖR ALLA. Bostad och utbildning är mänskliga rättigheter,  inte investeringsobjekt. Såväl i Colombia som i Sverige.

Kreativ arbetsmarknad – från den ljusa sidan

Jag läste för någon vecka sedan om en kvinna i Indonesien som jobbade som passagerare – ja, hennes försörjning var att tillsammans med sin lilla bebis lifta med olika bilar i centrala Jakarta under rusningstrafiken. Och varför fick hon betalt för det? Jo, enligt nya regler för att minska bilismen i huvudstaden får endast bilar med minst två passagerare köra i rusningstid. Med kvinnan och hennes lille son blev de alltså tre i bilen. Och kvinnan hade, tillsammans med tusentals andra fattiga indonesier, hittat en försörjning.

Jag är säker på att om samma regelverk funnits här i Colombia hade många människor försökt att försörja sig som liftare. Här saknar många colombianer ett ”riktigt” jobb. Och för de utan jobb finns inga sociala skyddsnät. A-kassa existerar inte och miljoner äldre personer saknar helt pension. På gatorna syns gamla, handikappade och kvinnor med små barn som tigger eller säljer något som är omöjligt att försörja sig på, till exempel tuggummin. Det är en mörk verklighet.

På den något ljusare sidan, om man kan säga så, finns en stor kreativitet bland människor som behöver en försörjning. När det börjar regna i Bogotá tar det inte mer än 5 minuter innan försäljarna dyker upp med paraplyer som de säljer till höger och vänster. Var hämtar de paraplyer så snabbt, har de något hemligt förråd i närheten? 🙂

Ett annat bra exempel på kreativitet är när vi var på Rock al Parque, Latinamerikas största rockfestival i Bogotá. I entrén visade det sig vara förbjudet att gå in med bälte i byxorna, det ansågs vara en säkerhetsrisk. Edgar hade ett läderbälte. Vad göra nu? Åka hem igen? Slänga bältet? Vi behövde bara fundera på det ungefär 2 sekunder innan en kvinna kom fram och erbjöd sig att ta hand om bältet mot en kostnad på drygt 6 kr. Vi betalade, men var lite skeptiska till om vi kunde lita på det hela, och framförallt hur vi skulle hitta henne igen bland 100 000-tals konsertbesökare…

Men kvinnan gav oss en lapp där hon skrivit numret 42, och så fäste hon en lapp med samma nummer på Edgars bälte. Sen sa hon ”möt mig vid utgången vid motorvägsbron vid korsningen X”.

Och där stod hon ungefär 3 timmar senare när konserterna tagit slut. Framför sig hade kvinnan alla bälten uppradade som hon vaktade. När vi kom jämförde hon noga numret på vår lapp med lappen på vårt bälte, också fick vi tillbaka det :). Människor som den här kvinnan är fantastiskt kreativa; de ser ett behov och ser till att fylla det. Och visar samtidigt att det i ett land med stor misstro och mycket oroligheter också går att lita på och hjälpa varandra.