Idag åkte jag Transmileniobuss för att träffa några kompisar vid Nationalmuseet och äta lunch. Transmilenio är Bogotás bussystem som funkar ungefär som spårvagn. Man åker ovan jord och bussen har olika linjer och stannar på glasövertäckta busstationer. När Transmilenio var nytt för drygt 10 år sedan var det en stor sensation eftersom alla andra bussar i stan saknar fasta hållplatser och folk hoppar av och på varsomhelst. Hursomhelst, jag stod alltså på en av bussarna (det är sällsynt att man får sittplats eftersom de ofta är överfulla och man måste hålla sig nära utgången för att säkert komma av) på väg till lunchen, när ett hinder på vägen uppenbarade sig. Busschauffören kunde inte fortsätta köra enligt bussens ordinarie rutt eftersom det inte gick att komma fram där.
Genast började en man, en av bussens passagerare, högt att dirigera chauffören; ” Du kan köra upp för gata 19 och sen svänga där och köra tillbaka” sa mannen självsäkert. Han skrockade vidare ”Och bry dig inte om polisen, för de är på lunch nu hö hö…” Chauffören gjorde som mannen sa. Det gick okej först, men sen visade det sig vara en riktigt dålig idé. Bussen var tvungen att svänga in på en trång gata full med försäljare, parkerade bilar och motorcyklar. Vi körde först på en motorcykel, därpå snuddade vi väldigt nära en bil. Fler och fler arga människor kom ut på gatan, det blev en riktig folksamling. De som ägde motorcyklarna och bilarna började att skrika på chauffören. Alltmedan den kaxige mannen på bussen blev allt tystare… 😉
Ögonblicket därefter satt vår buss fast mellan två bilar, som båda verkade tycka att de hade förtur. Vi kom ingenstans, fastkilade mellan dessa båda bilar. Transmileniobussar är inga små bussar. De är byggda för att köras i speciella filer, inte på smågator. Inne i bussen växte också missnöjet. Ungefär hälften av passagerarna småskrattade och skakade på huvudet, medan andra hälften grymtade, skrek på chauffören och tittade stressat på klockan. Polisen dök också upp. Det visade sig att de visst inte alls hade lunchpaus 😉
Ja, där satt vi i gott och väl 10 min innan chauffören till sist lyckades lirka ut bussen och köra vidare. Då började folk på bussen att skrika ”kör vänster!”, och nån annan skrek ”nej, kör höger, där är minst trafik!” osv. Vi fortsatte vår tveksamma färd genom stadens gator. Folk på gatan tittade förvånat upp när de såg den stora röda bussen kryssa förbi fruktstånd och fotgängare. Till sist kom vi dit vi skulle, och jag kände att jag hade fått en kulturell upplevelse på köpet 😉
Ett år utan filmjölk 