Ett nytt Colombia? – landet där utbildningsbudgeten är större än försvarsbudgeten!

I dagarna invigdes den nya regeringen med pompa och ståt här i Bogotá och president Santos inledde sin andra presidentperiod, 2014-2018. Presidenter från många latinamerikanska länder, inklusive den numera abdikerade spanska kungen flögs in till ceremonin. Även Venezuelas president, Nicholas Maduro, var inbjuden. Detta fick fd. presidenten Alvaro Uribe att gå i taket. Minns ni Uribe, expresidenten som vägrade acceptera valresultatet och surade som en trött 5-åring?https://ettarutanfilmjolk.wordpress.com/2014/07/22/colombias-samsta-forlorare/  Den här gången vägrade han och hans partikamrater helt att närvara. Dels på grund av att de anser att det förekommit oegentligheter vid valet, dels för att Venezuelas omstridda president var inbjuden. Invigningen genomfördes naturligtvis ändå, utan Uribe, och utan Venezuelas president som lämnade återbud i sista stund… Och utan mig 😉

Jag nästan sprang till Plaza Simon Bolivar och regeringskvarteren för att få en skymt av hela spektaklet (som visades på TV), men väl där möttes jag av kravallstaket och poliser. Området var avstängt flera kvarter i närheten av ceremonin och polisen meddelade mig att det hela var ”privat”. Hmm, vad trodde jag egentligen? Kom på mig själv med att ha en svensk syn på det här med öppenhet och folklighet i politiken. Speciellt med tanke på alla politiska mord och attentat som Colombia har upplevt genom tiderna och fortfarande upplever.

Santos nya Colombia?

Santos invigningstal lät mycket lovande. Santos har tre huvudområden som han tänker satsa på under sin mandatperiod: Stärka jämlikhet och rättvisa, utbildning och genomföra fredsprocessen med FARC-gerillan. Santos sa följande; ”En fullkomlig fred är inte möjlig om det inte finns jämlikhet och rättvisa. Och det enda sättet att uppnå långsiktig jämlikhet är att ha en välutbildad befolkning. Dessutom, ett land med hög utbildning är mindre benäget att ta till våld.” Därpå fylldeinrikesminstern i; ”Det är en sak att skriva under ett fredsavtal och en annan att bygga fred, speciellt ute på landsbygden”. Santos deklarerade att hans regering nu ska satsa på de allra fattigaste delarna av Colombias landsbygd, att fortsätta bekämpa knarkhandeln och att erbjuda stipendier för studier till de med de lägsta inkomsterna. Presidenten berättade att för första gången i Colombias historia så är nu utbildningsbudgeten större än budgeten för försvaret och landets säkerhet. (Detta i en av världens mest militanta länder!) 

Oj oj, hörde jag rätt? Är detta Colombias president och främsta representant för landets styre som talar? Det är som att regeringen äntligen lagt örat mot alla ideella organisationer i Colombia som jobbar för fred och jämlikhet, och sugit i sig vad de sagt i generationer! Efter mer än ett halvt sekel av krig, över 6 miljoner offer och mer än 220 000 döda, lyssnar regeringen på vad colombianska aktivister för mänskliga rättigheter, samt de internationella organisationerna, alltid sagt.

På rätt väg?

Sen är det en sak vad som sägs i ett pampigt tal och en annan vad som verkligen görs, vad som är möjligt att göra. Och hur det görs. Santos har kommit en liten bit på vägen under de senaste fyra åren, fattigdomen har tex minskat något, men ojämlikheten har ändå ökat. Santos själv tog upp i sitt tal att de offentliga institutionerna i Colombia behöver stärkas för att det ska vara möjligt att genomföra de förändringar hans regering vill. Och för det behövs inte bara pengar, från statens, och alla invånares, sida krävs vilja, uppoffring och goda idéer. Och för att lyckas med fredsprocessen och alla förändringar krävs att många olika politiska läger kommer överens. Och att gerillan och alla väpnade grupper upphör med sina attentat som fortfarande pågår.

Men jag vill ändå tänka att Colombia är på rätt väg. Det händer stora saker nu! Landets regering förnekar inte längre de brott mot mänskliga rättigheter som sker och de är villiga att samarbeta med ideella organisationer och FN. Dagen efter invigningen lanserade presidenten flera nya ministrar, tidigare okända i landets historia, bland annat en minister för ”post-konflikt och mänskliga rättigheter”. Förvisso en general, men ändå, när hade Colombia senast en minister för mänskliga rättigheter?! 

En helt vanlig skrivbok – och några andra vanliga företeelser i Colombia

 

 

De finns många kulturella skillnader mellan Sverige och Colombia. Precis som alla andra länder är dessa båda länder präglade av sin respektive historia och den politiska och ekonomiska situationen. En av de områden där jag tycker detta blir väldigt tydligt är i synen på vad som är manligt och kvinnligt, och vad som är okej, framförallt i synen på kvinnan. 

Kvinnor är väldigt objektifierade i Colombia. Jag har ännu inte sett en enda halvnaken man i reklamen här. Mer eller mindre nakna kvinnor finns däremot överallt, i reklamen, i tidningen och på diverse produkter. Även seriösa dagstidningar har ett uppslag med en halvnaken tjej, kallad ”Torsdagsbruden” eller liknande (beroende på veckodag). Ett annat exempel är skrivboken ovan och nedan. Mitt bland skrivböckerna med hästar och seriefigurer i pappersaffären ligger dessa böcker prydda med halvnakna kvinnor. Skrivböckerna vänder sig uppenbarligen till skolelever för det finns rader där de ska fylla i namn och skolämne. Inga konstigheter alls här i Colombia.

 

En annan sak jag reagerat på är att tevereklamen för tvättmedel, städprodukter och allt som har med barn att göra uteslutande vänder sig till kvinnor. I reklam för blöjor, barnschampoo eller vad det än är till barn går budskapet ut direkt till kvinnan/mamman och ingen annan och det låter ungefär såhär: ”Barnpudret X – för att mamma älskar mig!” eller ”Köp blöjan X – för mammor som vill ha leende barn”.

En annan reklam handlar om en kvinna som ringer sin man för att hon är sen från jobbet. Hon ber mannen fixa middag till deras dotter. Mannen bränner maten och klantar till allt, men tack vare ett bra tvättmedel är spisen ändå skinande ren när kvinnan kommer hem. Och maten? Den står på bordet nylagad. Kvinnan är helt till sig över hur duktig hennes man varit. Vad hon inte ser är påsen från restaurangen där mannen köpte maten… Oj vilken rolig reklam! Eller inte.

Den här typen av reklam hade inte passerat obemärkt i Sverige. Jag är medveten om att det tyvärr ser ut såhär även i många svenska hem, men skillnaden är att där hade reklamen antagligen fått dras tillbaka och varit pinsam för företaget, men här passerar den obemärkt. Visst finns det feminister som reagerar och jobbar för en förändring, men majoriteten höjer inte på ögonbrynen. Könsroller diskuteras här också, men än så länge har inte debatten nått reklamen. Här är barnen och hemmet fortfarande kvinnans ansvar. 

 

Staden jag bor i

Idag blir det en fotoblogg. Jag vill visa er staden jag bor i. 

Bogota har en speciell atmosfär. De centrala delarna är en blandning av stadens fornstora dar, där kolonialhusen tornar sida vid sida med kontorsbyggnader från 70-talet, uppblandat med ett modernt och ständigt växande bussnät från vår egen tid. En del kolonialhus är välbehållna, andra är söndervittrande kråkslott. Alla vackra på sitt sätt (därför väldigt ledsamt att de mindre välbevarade hela tiden rivs ner). 

Bogota är staden med avgrundsdjupa kontraster mellan de som har och de som inte har. Enkelt uttryckt,  ju längre norrut i staden, desto finare bostäder, restauranger, butiker och parker. Åker du istället söderut kommer du till fattiga arbetarkvarter som övergår i ännu fattigare kåkstäder. Den senaste tiden har jag mest befunnit mig någonstans i mitten, i stadens centrum. Jag bor i närheten och det är denna del av staden jag finner mest intressant. 

Det är inte tillrättalagt och ”europeriserat” som i en del av norra, men inte heller bara bostäder och trafikkaos som i stort del av södra (jag utgår här från det jag sett, det finns många stadsdelar och barrios åt både norr och söder jag ännu inte besökt).

 

Bogota är en politisk huvudstad. Förutom de enorma skillnaderna i livsvillkor som syns överallt, där gatan delas av upptagna affärsmän, tiggare, skoputsare, studenter, 

gatuförsäljare och shoppande hemmafruar, så manifisteras det i politiska budskap på husväggarna. Såväl fantastisk graffiti som enkelt klotter finns på allt från ödehus till domstolsbyggnader. Colombias historia syns på många,  många platser – de politiska morden som aldrig blivit uppklarade, protesterna och den trevande fredsprocessen.  

Sist men inte minst, de äldre delarna av centrum är ett andningshål undan trafiken, här har en del gator och breda avenyer stängts av så att fotgängare kan promenera fritt.